”Innebandy”, ett bevingat ord!!

Fredagskväll, middag hos vänner.
Alla mer eller mindre fredagströtta efter en hel vecka.

Väl innanför dörren steg ändå orken;
lillasyster hittade sin kompis,
storasyster hittade sin kompis och vi vuxna hittade våra kompisar…
Men Olle, han hittade ingen kompis.
Han fick självklart vara med de andra barnen som spelade Wii men när de ville göra annat satte han sig istället framför den medtagna DVD:n och tittade film.

Efter en stund vill inte Olle längre.
Han ville inte titta på film, han ville ingenting!
Han grät, var ledsen, var så trött!
Tecknade hela tiden en massa saker som vi inte kunde förstå och hur lätt är det då att vara förälder??
Vi provade med allt; vi bytte film, låt honom sitta i en annan famn, bytte film igen för att sedan åter byta famn igen…,ja, vi gav honom till och med mer mat ifall det skulle var energin som tröt men inget hjälpte,
Olle var trött!!

Men, plötsligt sker det underbara, Olle tar sig ner på golvet efter sin sitta-famnen-och-inte-vilja-något-alls-stund.
Kanske var tack vare ny energi??
Eller kanske hette lösningen ”innebandy”!! ;-)

Till Olles lycka hade nämligen tre äldre familjemedlemmar (för Olle helt okända personer) kommit hem efter innebandymatcher därav innebandypratet. Olle hade minsann hört oss nämna det bevingade ordet ”innebandy”!
Han ville spela nu! Direkt!
Klubbor ordnades (en lätt sak att fixa i en innebandyfamilj!) och en tjej åtog sig nu glatt att spela innebandy med Olle!

När innebandylusten var tillgodosedd, ja då kunde man ju leka kurragömma så klart! Nu var all det dåliga humöret som bortblåst, nu skulle det lekas! Nej, jag menar ju ”gömmas”! Och alla hängde med på Olles invit, alla gömde sig på alla tänkbara och otänkbara ställen! Olle, han strålade, kurragömma är ju såååååå mycket roligare än att sitta ensam och titta på film!

Numera KAN han dessutom reglerna (med viss definition på ”kan” så klart) och då är ju kurragömma inga problem!!

Han vet att man ska gömma sig:

  • Då ska man sitta på ett ställe där man inte syns och sen ska man vänta, tyst!
    …om man nu kan hålla sig ifrån att låta eller tjoa lite…,
    just detta lilla moment kan vara väldigt svårt för en Olle när skrattet liksom bubblar upp i halsen!

Han vet hur man ska räkna:

  • Med hjälp av fingrarna ”vet” han precis hur man räknar till fem på egen hand!
    (med en viss definition på ”vet”…)
  • Och man får inte titta när man räknar!
    Men, om man spretar tillräckligt mycket på fingrarna då kan man se ändå!
    Vilken tur!!

***********************

Fredagskvällar blir som ni säkert vet sällan långrandiga, särskilt inte när det är barn inblandade. Snart var det dags för uppbrott och jag förberedde mig på en trulig liten kille men när jackan åkte på var Olle sååå nöjd!

Han hade ju fått både innebandy och kurragömma, på samma kväll, vilken lycka!! Så istället för att protestera sträckte han sig upp,
gav sina nya vänner stora kramar och sa glatt ”hejdå”.

Ännu en fredagskväll i raden av fredagskvällar var över!

Publicerat i avkoppling, bemötande, lek, leva i nuet, skojiga saker, Vänner | Lämna en kommentar

Ett litet brev…

Igår hade jag plötsligt ett kuvert med min sons namn på i min hand,
ett brunt kuvert…

Jag öppnade och läste…,
texten var inte lång,
bara ett par rader…

Det löd ungefär så här:

*******************************
Hej!

Vi har beslutat att ni får nya vistelsetider på korttids framöver….
Ni får vistelse varannan helg, två helger i månaden…

Hälsningar….

*******************************

Stum läste jag dessa rader om och om igen!
Tänk vad lätt det är för andra att förändra vårt liv.
Ett par rader på ett vitt papper!

Ett byte i all välmening kan jag väl tänka,
andra vill ha fler dygn,
andra vill ha färre dygn,
och då måste man till slut förändra vistelsetiderna på korttids.

Men denna lilla välmening påverkar hela vår ekonomi (Denna ”lilla” förändring innebär nämligen att en av mina arbetshelger med Olle försvinner!) för att inte tala om hur den påverkar vår familj…
…Olles liv!
Olles vardag!

********************************

Ett byte av vistelsetid ser så enkelt ut på ett papper,
men är så stort i vårt liv!! I Olles liv!
De rutiner och invanda tider Olle har haft i flera år blev genom ett trollslag något helt annat!

Korttids är den tryggaste platsen i världen för Olle,
korttids är Olles ”andra” hem!!
Korttids är ”hemma” för barn som inte kan tala om vad de vill,
hur de vill ha det.
Men även en trygg plats måste förändras ibland,
så är det bara!

Vem vet,
kanske blir till något bra?
Kanske inte…
Det är det ingen som vet något om…

*****************************

Idag,
dagen efter brevet kom i min hand lyfter jag luren för ett samtal till brevskrivaren…

Frågade varför de inte hade kunnat ringa,
prata lite,
förklara varför,
diskutera tillsammans med oss föräldrar?
Innan beslutet togs???

Får till svar att man inte hade hunnit ringa runt…,
det är ju så många föräldrar som var inblandade!

Men, visst, vi kunde vi få andra alternativ om vi ville det!
Tyvärr inte de gamla tiderna så klart,
nya måste det bli,
så är det ju tyvärr!

******************************

Senare samma dag,
ett nytt mejl i inboxen,
nya förslag,
förslag som vi ska få fundera vidare på,
förslag som vi ska ta beslut om.

Nu är det upp till oss att ta beslut:
”Hur vi vill att vårt liv ska förändras”???

Inte OM,

utan HUR!!

För valet är inte OM vi vill ha ytterligare nya inslag i vår vardag,
med nya tider,
nya rutiner…
nej, valet är inget val…
det är bara ett  konstaterande!

Det är bara så… 

******************************

Funderar bara i mitt stilla sinne:
”Vad tycker Olle?”
Ja, vad tycker min älskade lilla Olle?

Tänk om han bara hade kunnat prata…

Vad hade han sagt då,
vad hade han valt?

Hade han valt det vi kommer att välja i hans namn nu?
Eller, hade han valt något helt annat…

Publicerat i bemötande, kommunikation, korttidshem, val jag inte vill göra | 5 Kommentarer

Ideellt arbete kap II: Det är som en obotlig sjukdom!

Min sambo arbetar ideellt!
Som tränare för äldsta dotterns handbollslag.
Jag arbetar också ideellt!
Tidigare som gympaledare till både Olle och Linn under flera år. Nu inom FUB där jag sitter med i styrelsen i Uppsala lokalförening.

Ibland får jag frågan, hur orkar du jobba så mycket för FUB?
Skulle det inte vara kul att hålla på med annat än bara funktionshindrade?

Min sambo däremot, han får sällan frågan om varför han jobbar som tränare, om varför han åker med på alla kupper och matcher. Alla verkar förstå varför han gör allt detta!
Han gör detta för sitt barns skull! Självklart!

Styrelsearbete inom ett handikappförbund genererar ju som sagt varken någon ny ”Foppa” eller ”Madonna”. Nej, det är inte Olles idrottsdröm som driver mig att arbeta för FUB !
Inte heller kommer Olle att kunna utveckla sig som person på grund av mitt styrelsearbete, kvällsmöten och evenemang??
Nej, han skulle nog hellre vilja att jag satt bredvid honom i soffan…

Så, vore det inte bättre att jag tog hand om mig själv och min familj på min fritid, hade en mer ”normal” hobby, tränade lite mer, lekte mer med barnen eller umgicks mer med vänner istället för att lägga ner både tid och kraft på ett arbete som varken ger lön eller belöning??

Ändå fortsätter jag…
Det är som en obotlig sjuka nu när jag väl börjat…
Jag kan liksom inte sluta engagera mig, hitta på evenemang, vara med på möten, svara på mejl;
vanligt hederligt styrelsearbete inom ett förbund för funktionsnedsatta personer!

Jag tänker hela tiden:

”Ett litet tag till,
ett år till i styrelsen…
bara ett år till…
…sen ska jag göra annat!
Sen ska jag tänka på mig själv,
sen ska jag göra allt det där andra som jag inte hinner med nu,
göra det som alla andra gör!!

Publicerat i funderingar | 6 Kommentarer

Måste bara komma i håg vad jag ska komma i håg!

Började morgonen med att bli uppringd av en man som undrade om jag hade glömt bort ett möte…
Men jag hade absolut inte glömt…
…hade bara missat att meddela honom att jag kom ihåg!
;-)

Dags att beställa mat,
undrar vilken dag de kan komma?
Ringde apoteket men kom inte ens fram…
…tekniska problem blev svaret efter att jag hade väntat i telefonkön!! Pust!

Dags för nästa samtal:
Nu blev jag uppringd av skolan, maten var slut!
Dags för en akut extratur till skolan med en kartong mat!

Måste boka hämtning av syrgastuber.
Måste nog sätta upp en gul lapp så att jag inte glömmer ställa ut syrgasen på onsdag!

Olle ska till korttids imorgon,
packlista och medicinlista ska skrivas.
Och sen får jag inte glömma listan i hallen som jag gjorde sist… ;-)

Kontrollera schemat inför feb, nu kommer våra gamla assar tillbaka efter deras semester,
ska vi få till ett schema måntro??

Tredje samtalet för dagen:
Uppringd av habben, hade helt missat ett möte…
Ny tid imorgon!!
Tänk att folk har tålamod med såna virrhönor som mig!!

Armen vill inte som jag vill…
… har diagnos ”tennisarmbåge”…
Ringer igen, får en tid på onsdag hos en sjukgymnast!
Den här tiden får jag INTE glömma!!!!!!!
Måste ha tredubbla påminnelser tror jag!

Hade tid på datateket idag som vi inte kan gå på,
måste byta tid!
Dags att mejla eller ringa datateket för att sen meddela skolan…

Mejl i mängder inför FUB:s föräldradag på Tallkrogen!
Ja, det var det här med ideellt arbete…
Återkommer snart med kap II om det berömda ideella arbetet!

Möte på ass-bolaget imorgon, dags att förbereda mig:
Assar som kommer, assar som går, schema, vem ska arbeta när, vakanser, valmöjligheter som inte är så kul att välja mellan!
Pust!!

Olle har bowling imorgon, för första gången!
måste meddela korttids!

Komma ihåg att packa ner en hjälm till Olle till skolan!
Olle älskar att åka åk-bräda i snön!

Sen så är det personalmöte på onsdag…
….måste bara komma i håg vad jag ska komma i håg!!

Så att jag inte glömmer vad jag ska komma ihåg…

 

Publicerat i administration, apotek, assistans, assistenter, en vanlig mamma, kommunikation, korttidshem, läkemedel, lite humor? ironi?, Olles sekreterare, vardagsliv | 4 Kommentarer

Ideellt arbete, kap 1

”På min gata” är de flesta barn med i diverse olika klubbar, de tränar allt från fotboll till gitarr.

Och alla vi föräldrar kör plikttroget våra barn till och från träningar, är med som tränare, står i kiosker för att sälja korv, coachar vid matcher, tvättar matchtröjor mm, mm! För att inte tala om all samordning av skjutsar! Tänk er bara alla listor som skrivs runt om i vårt avlånga land över vem som ska köra vilka barn vilka dagar.

Allt för våra barns skull!
Allt är helt naturligt och självklart, alla stöttar vi våra barn så gott vi kan!
Detta kallas ideellt arbete!
Detta gör vi för våra barns skull! Utan lön, utan ersättning.

Ibland kanske det är drömmen som gör att ens barn vill spela hockey eller fotboll, säg den unge som inte skulle vilja bli en Zlatan eller Foppa? Eller varför inte bli en ny Amanda Fondell?
Eller kanske till och med en ny Lady Gaga?

Barnen vill mycket idag och vi föräldrar ger ofta allt vi kan för våra barns skull!
Vi ger av vår tid och kraft till våra barn, tänker att vi gör en bra gärning då vi stöttar våra barn! Kanske just denna insats gör att vårt barn kan utvecklas som människa!
Ja, då är det väl värt en och annan bilkörning och väntan i någon kall idrottshall runt om i landet, att få en annan människa att utvecklas?

Men vad gör man då ens barn inte själv driver sina egna drömmar?
Eller kanske inte kan formulera dem så att andra förstår och kan hjälpa dem att föreviga just deras dröm?
Då man själv som förälder måste ”konstruera” vad ens barn vill göra på sin fritid? Klura ut vad ens barn vill göra, vad ens barn drömmer om?

Och vad gör man när ens barn ofta är så trött efter en dag på skolan att han eller hon inte orkar med en fritidsaktivitet?`
Vad gör man som förälder när man aldrig (eller åtminstone sällan) kan samköra till en aktivitet med andra barn?
Orkar man då ta VARJE körning, varje träning? Eller låter man hellre bli???

Vad händer med det annars så självklara ideella arbetet hos mig som förälder?
När jag vet att drömmen om att bli en Foppa aldrig kommer att kunna slå in?
Satsar jag ändå? Av min tid och min kraft?

När förutsättningarna till en fritidsaktivitet dessutom ofta inte är de allra lättaste?
Kör jag ändå till och från träningar?
Nu när jag inte kan samköra med någon annan förälder?

Tar jag ändå på mig det ideella arbetet?? I korvkiosker och i sekretariat?

Eller låter jag bli och tänker att ”han eller hon är ju ändå så trött på kvällarna, vi väntar tills han orkar mer….”

 

Publicerat i funderingar | 2 Kommentarer

Tandborstning…

Olle är inne på toaletten, det är dags för den sedvanliga kvällsritualen;
tandborstning och toalettbesök.
I handen håller han sin lilla rosa väska med mjuka plastpaljetter och fransar på. Favoritväskan!
Den gungar långsamt i hans hand då han svänger den framför sitt ansikte.
Han älskar att titta när fransarna dinglar fram och tillbaka.

Jag påtalar för honom att han ska borsta tänderna men han är föga intresserad av att göra det man ska göra på en toalett,
än mindre längtar han efter att borsta tänderna…

Nu kommer lillasyster fram till honom, jag har bett henne ordna tandborste till både henne själv och till Olle och i handen håller hon nu Olles blåa stora tandborste.
Lillasyster vill så gärna hjälpa till och ställer sig nu framför Olle med ett stort leende, talar tydligt om att hon ska borsta hans tänder och börjar borsta.
Långsamt borstar hon runt i Olles mun, räknar för varje borsttag precis som vi andra brukar räkna med Olle:
”Ett, två, tre…” medan hon borstar alla hans tänder.”

Och Olle, han låter henne borsta.
Håller ner väskan en stund, inser att det inte är läge att titta på en vacker väska mitt under tandborstningen (hur vackra fransar den än har!) utan låter sin syster hållas.

Tryggt litar han på sin lilla syster…
Tålmodigt…
Han vet att hon vill honom väl.
Hon är ju hans syster, hans allra bästa vän!

”Och så tungan” fortsätter lillasyster, ”håll ut tungan, Olle!”
Hon vet precis hur man ska göra, det här kan hon.
Och Olle han vet också, sträcker ut sin tunga, låter även den bli borstad av lillasystern.

”Nu är vi klara” säger sedan lillasyrran glatt till Olle och överlåter resten av tandborstningen till mig.
Och Olle han står kvar,
redo för nästa tandborstare!!

Strax borstar jag också vidare lite extra på Olles tänder (även om han just blivit omhändertagen av sin lillasyster kan man behöva ta det säkra före det osäkra!).
Och Olle han sitter snällt kvar och låter sig bli borstad lite till.

Med väskan i handen…
Tålmodigt väntande…

Publicerat i bemötande, syskonskap | 2 Kommentarer

Ena stunden är jag bara en vanlig förälder…

Ena stunden är jag en vanlig förälder…
…när jag lämnar barn på skolan, när jag lagar mat, plockar lite tvätt…

…nästa stund står jag i hallen, säger hej till en assistent som påbörjar sitt arbetspass. Då är jag plötsligt arbetsledare, rabblar instruktioner och senaste nytt om Olle för brinnande livet! Sekundmässigt har jag förvandlats från mamma till chef utan att varken jag eller assistenten höjer på ögonbrynen!

…nästa stund är jag på skolan och träffar Olles lärare, då är jag återigen förälder igen!
Men, om jag måste informera assistenten om allt Olle behöver medicinskt under vardagen i skolan, ja, då förvandlas jag blixtsnabbt till arbetsledare!

…nästa stund sitter jag en tidig morgon på ett möte på Olles assistansbolag och då är jag varken förälder eller arbetsledare!
Nej, då är jag plötsligt kund!
Där är det jag som ska tala om vad jag vill, hur jag vill ha det…

Där får jag inte vara en velig förälder, inte heller bestämd som en arbetsledare, nej, här är det samarbete som gäller!
Här är jag en kund som ger bolaget pengar! En kund som de behöver!
Samtidigt är jag en mamma som behöver vårt assistansbolag mer än något annat i livet!
Vår familjs väl och ve ligger i deras händer och då gäller det att föra sig precis som en kund ska föra sig!

…nästa stund råkar vi ha ett personalmöte på samma kontor, i samma lokal. Då förvandlas jag återigen till arbetsledare, blir till och med en pedagog inför dessa ofta unga assistenter som befinner sig på mötet med mig. Där blir det jag som framför hur de bör jobba, vad de bör tänka på, hur de ska arbeta!

…andra dagar står jag i ett klassrum, även här som pedagog, men här får jag vara pedagog utan att jag behöver blanda in hela min familj i det jag pratar om. Här är jag ”bara” läraren Kerstin, fröken Kerstin, som säger till barnen vad de ska göra, vad de ska lära sig.

…nästa stund ringer telefonen, kanske är det en läkare, kanske en sköterska, kanske en biståndshandläggare… Oavsett vilket yrke de har förvandlas jag återigen till en mamma igen. Då är jag bara mamma till Olle!

Inte konstigt att jag är lite virrig ibland eller hur!?!?
Problemet är ju att vissa roller har lite svårt att försvinna!! Till exempel det här med att vara arbetsledare!! ;-)  Den yrkesrollen vill liksom inte alltid gå bort när jag ska gå över till mammarollen…Fråga mina barn så vet de precis vad jag pratar om!

Ni kan ju tänka er in i scenariot där jag står och rabblar instruktioner till både sjuåringen, elvaåringen och 41-åringen…
Eller det här med att vara pedagog, hur kul är det för barnen när ens mamma inte kan hålla sig från att vara pedagog till alla levande varelser i ens närhet??

Hmm….

Kanske ska jag bara vara Kerstin idag istället!
Spännande utmaning!
Kanske vore nåt att testa??

Publicerat i en vanlig mamma | 3 Kommentarer

Allt mellan himmel och jord!

Tänk, jag har fått en julklapp av FUB i efterskott:
Nu kan alla som vill gilla bloggen på facebook!!

Skoj!! :-) (Tack för hjälpen Jesper!)
Nu är det bara att klicka lite om det skulle vara så att någon gillar det jag skriver!
(Sen kan man ju kanske vara glad för att det inte finns ”ogilla”, det hade nog varit rätt jobbigt…)

Faktum är att jag gillar facebook, och det står jag för!! Facebook har verkligen potential!

Nu säger säkert många att ”Facebook, det ger jag inte mycket för!”
Och många fortsätter säkert med att ”Jag har inte tid för fb, jag väljer att inte sitta vid datorn när jag kommer hem.”
Och ett antal kanske till och med fortsätter med ”jag har inget behov av att visa upp för andra hur många vänner jag har, eller vad jag har ätit till frukost”…

Men då vill jag härmed slå ett slag för fb som ett kommunikationsmedel som faktiskt passar alla;
tro det eller ej så passar fb både hängivna fb-entusiaster och fb-vägrare!
Alla kan ju välja själva hur man vill använda detta sociala media! Så enkelt eller hur!?

Visst är fb många gånger en plats där människor vädrar sina vardagligheter, visar bilder på nära och kära och till och med stoltserar med att ha flest vänner, men fb är definitivt något annat också!!
Fb har i mina ögon vuxit ur sina småbarnsår och kliver sakta men säkert över till något helt annat.
Vi är nog många som ser hur olika grupper på fb växer och lockar till sig medlemmar och då menar jag inte ”alla älskar pizza-grupper” mfl, utan jag tänker på alla sociala grupper där människor med olika behov, yrken, svårigheter och gemensamma tankar skapar nätverk.
På fb kan man nå många genom ett enkelt klick.

Tack vare fb kan en nyhet spridas vidare fortare än vinden! Goda som dåliga nyheter!

Se bara på hur FUB-gruppen på fb växer, hur det ständigt kommer in nya ämnen som villigt diskuteras. Där kan alla medlemmar se vad som händer i Sverige och världen, enkelt hänga med i debatter utan att behöva ägna tid till att leta efter artiklar på egen hand. Jag hävdar att vi alla kan få en större insikt om och kontroll över hur vi ska tackla vår vardag med våra barn genom FUB-gruppen på fb!
Jag hävdar att FUB-gruppen även kan ge oss en gemenskap, en styrka, en social samhörighet!
För att inte tala om alla utvecklingsstörda som tack vare FUB-gruppen kan få kontakt med varandra, en kontakt som annars kanske hade varit omöjlig.

I RBU-gruppen är det likadant, i AKK-gruppen, i Autismvänliga appar-gruppen, överallt ökar antalen medlemmar.
Överallt diskuteras det livligt om allt mellan himmel och jord!

Här är det definitivt inte dagens middagsbestyr som diskuteras, nej, här är det ofta stora frågor, starka ämnen, känsliga ämnen som står på agendan! Ämnen som kan vara livsavgörande för att få vardagen att fungera över huvudtaget!!

Här kan de som vill kan enkelt delge sina tankar, svårigheter, funderingar och kanske till och med få svar på mycket av det man undrar över. All heder till kuratorer och biståndshandläggare, men möjligheten till att få snabba svar från föräldrar och anhöriga inom hela Sverige går inte att förringa!

En liten fråga på inom FUB-gruppen får ofta inte bara många engagerade svar utan även mycket kompetenta svar!
Svar som kan påvisa eventuella skillnader mellan olika delar av landet.
Svar som i sin tur kanske kan leda till att den som frågar vågar och kan söka rätt stöd!

Jag hinner självklart inte med att läsa allt, vill inte heller, men om jag skulle vilja har jag möjligheten att genom ett enkelt klick få tillgång till många andra människors tankar och funderingar.
Vi behöver ju varandra och kan vi nå varandra enklare genom en grupp på fb så är väl inte det så dumt!! :-)

Publicerat i gemenskap, information, kommunikation | 3 Kommentarer

Kronjuvelerna

Inte har du väl missat Kronjuvelerna??
Om inte så kan du med lätt hjärta bara sitta kvar i stolen och tänka på denna underbara serie. Du vet vad jag pratar om!

Men, om du mot förmodan ändå har missat den,
då MÅSTE du gå in på SVT Play och se denna fantastiska serie i tre delar!!

I serien finner du kända skådespelare som Björn Gustavsson, Alicia Vikander, Bill skarsgård mfl.
Men den allra största insatsen utförs av Jesper Lindberger som spelar Jésus, han spelare den modigaste rollen av dem alla, han är den modigaste, han är helt underbar….

Läs mer om Jesper på Svenska Downföreningens hemsida.

Och läs sedan ännu mer om Jesper i DN… 

Och sen sätter du dig ner i soffan, kopplar av en sista lördag innan vardagen börjar igen på måndag,
och tittar på denna underbara serie!

Publicerat i blandat | Lämna en kommentar

…åtta, nio, tio!!! Nu kommer jag!!!

Olle älskar att leka kurragömma!
Han älskar att leka lilla-syrran och de assistenter som vill hänga på… Olle och assistenten brukar turas om med Linn att leta och gömma sig, och Olle, han är en utmärkt uppletare!!

*************************

Häromdagen hade Linn blivit hembjuden till en kompis.
Tova likaså.
Olle han var ensam hemma med mig och en assistent, han blir liksom inte hembjuden till kompisar på egen hand.
Men Olle, han var glad och nöjd med vuxensällskapet, stod bredvid assistenten A i köket och frågade A om han inte ville leka kurragömma?
A svarade att Linn är ju inte hemma, hur ska vi göra då?
Men Olle, han stod på sig, han ville leka. Jag lade mig nu i samtalet och frågade om inte Olle skulle kunna gömma sig på egen hand? Olle hade ju hittills aldrig lekt kurragömma helt på egen hand men kanske det skulle kunna gå genom att hjälpa honom lite? Assistenten ville också prova och Olle, han var genast med på galoppen!
Här skulle det lekas!!

Olle bestämde att A skulle räkna och att han själv skulle gömma sig sedan sprang han med ett strålande leende ut ur köket medan A räknade: ett, två, tre… Jag satt vid datorn, såg Olle swischa förbi bakom mig som en virvelvind (intressant att beskriva Olle som en95 cmlång virvelvind! ;-)   ) förbi mig och ut till hallen. Där hörde jag ett skrapande ljud som avslöjade att han hade hittat ett gömställe…

Nu hade A räknat klart och ropade ”Var kan Olle vara??”

Sekundmässigt fick han världens gladaste skratt till svar!
Skrattet kom uppenbarligen från en liten kille som inte kunde hålla sig från att avslöja sitt gömställe! :-)

A letade sig fram och hittade ”till slut” Olle bakom en stol i hallen.
Olle strålade av lycka!

Nu talade Olle tydligt om för A att nu var det han som skulle räkna och A:s tur att gömma sig. A gick lydigt iväg och kvar stod Olle i hallen. Nu skulle Olle räkna!
Händerna hade han framför ansiktet för man ska ju inte titta när man räknar!
Samtidigt som spretade han med sina korta fingrar över ögonen tecknade han med händerna alla siffrorna: Ett, två, tre, fyra, fem…
(tänk vad bra man kan räkna och teckna om man bara vill!)

…nio, TIO!!! (Lite hjälp att räkna fick han nog från en mamma, men det avslöjade vi inte för A!)
Äntligen fick han springa iväg och leta!
Återigen swischade han förbi mig där jag satt vid datorn, vidare ut till vardagsrummet och strax hörde jag ett glatt tjutt:
”AAAAaaaa!!!” = Hittad på Olles eget språk!
Kvar satt jag på min stol, helt stum av det jag precis hade sett!
Tänka sig, nu hade det hänt igen, ännu en gång hade denna lilla kille lyckats med att slå mig med häpnad!

Visst kan Olle leka kurra-gömma!! På egen hand! Han kan visst!
Förstår inte varför jag ens hade tvivlat…

Publicerat i lek, utveckling | 2 Kommentarer