Tack för mig…

Under en av mina numera rätt sällsynta löprundor i skogen förra veckan hände något. Det kändes som om jag såg allt klarare än förr.
Mitt där bland all klorofyll kände jag att ” nu är det dags”!

Det jag kom fram till där ute i skogen, mitt bland alla hasselsnår, var att det äntligen är dags att avsluta min blogg. Beslutet bara kom från ingenstans, spännande hur det kan vara.
Jag hade känt känslan komma smygande en lång tid tillbaka men hade av någon orsak inte tagit steget…, kanske behövde jag solen och värmen, bladen och den blåa himlen för att komma fram till beslutet?

Att avsluta bloggen är stort, det är som att avsluta en lång och fin relation. Det låter kanske lite konstigt för dig som inte bloggar själv men det är så det känns.

******************

Jag kommer aldrig att glömma stunden när jag klickade ”publicera” på mitt allra första blogginlägg, jag var så oerhört nervös, sekundmässigt gjorde jag mig på eget bevåg offentlig.  Nu skrev jag inte längre för min egen skull på min egen kammare, nu skrev jag för ”hela världen”.
Eller åtminstone för alla som ville och orkade läsa… ;-)

Trots att det bara var några fjuttiga ord i mitt allra första inlägg kändes det ändå megastort, det var som en revolution i mitt liv när jag hade tagit beslutet att våga berätta för alla som ville läsa om mig och Olle. Det var som om alla kunde se igenom väggarna i mitt hus tack vare mina ord som nu tog sig ut i cyberspace.

******************

Men sen gick tiden, dagarna, månaderna och åren, jag vande mig, bloggen blev till min bundsförvant, min själsfrände. Jag skrev nästan alltid av rent egoistiska skäl, på grund av att jag bara var tvungen att skriva. Det var här på bloggen jag fick ur mig alla mina tankar och känslor. Bloggandet var under en lång period som ett träningspass jag bara var tvungen att göra, min ventil i livet.

Att det sedan har varit några som har velat läsa mina inlägg var en oväntad bonus, det visade sig att att både kända och okända personer runt om i Sverige har velat ta del av mitt liv och mina erfarenheter.

Det värmer i min mammasjäl.

******************

Efter cirka fyra och ett halvt år skriver jag således nu på mitt allra sista blogginlägg här på ”Ollesmamma”. Konstigt nog förändras livet och drivet jag hade förr har falnat.
Det är väl så det är, man förändrar sitt behov och beteende med tiden.

******************

Med detta sista inlägg (det blev ett lååååångt inlägg som vanligt, efter alla år har jag ännu inte lärt mig att skriva kortfattat ;-) ) tackar jag alla er som följt mig genom åren men tackar även er som bara tjuvkikat in här ibland (precis som min närmaste granne brukar göra då och då). Jag tackar alla er som gett glada tillrop, feedback, kommentarer och andra tankar till det jag skrivit.

Jag är innerligt glad att jag vågade börja skriva, på grund av bloggen har jag idag en mängd minnen bevarade, minnen som annars skulle ha virrat runt och glömts bort i det hektiska liv som ett liv med Olle innebär. När jag idag scrollar tillbaka bland inläggen blir jag glad över att jag ändå har orkat skriva så här pass länge. Bloggen blev till en dagbok jag aldrig skulle ha tagit mig tiden till att skriva ”på min egen kammare”. Nätet gav mig en oväntad möjlighet att skriva en ”bok” jag själv kan läsa närhelst jag vill minnas all glädje, sorg och ilska men så klart också alla härliga skratt jag har fått tillsammans med Olle.

******************

Olle var och är en unik person, jag är evigt tacksam över att jag har fått lära känna denna lilla människa. Utan honom hade det inte blivit någon blogg överhuvudtaget.

Olle, han är ju den som ser till att jag och resten av vår familj behåller vårt tålamod varje dag. Utan honom hade vi förmodligen levt som alla andra, planerat tjugo år framåt, haft ett välstädat och välordnat liv. Men tack vare denna lilla enmeterslånga person lever vi i nuet, något annat alternativ finns inte när man lever med Olle.

Min särskilda, älskade lilla Olle.

******************

Med dessa ord sätter jag punkt för ”Olles mamma”,  just idag, den 27 maj 2014.

Jag önskar er alla en lång, varm och skön sommar men framförallt, ett långt, härligt och innehållsrikt liv!
Ta hand om er!

 

Varma kramar från Olle och mig!
<3

Kerstin

******************

Ps… 

För dig som inte vill tappa kontakten helt med mig kan prova att gå in på www.roshed.se när andan faller på, där hittar ni för närvarande min urgamla hemsida som har legat i träda i några år.
Sidan är för tillfället helt oanvänd, ringrostig och trist, men vem vet vad som sker där i framtiden?? ;-)  

 

Publicerat i en vanlig mamma | 12 Kommentarer

Oväntat sms…

Pling i telefonen, ett sms hade kommit. Lillasyster spelade just då på telefonen, läste upp vad det stod medan jag lyssnade med ett halvt öra.

”Hej mamma! Jag är på väg till blodomloppet med A :) Kram från Olle!”

Först fattade jag inte riktigt vad hon läste men sen gick det upp för mig att Olle hade ”skrivit sms”. Det visade sig att Olle var på väg till blodomloppet tillsammans med en assistent på hans korttids.

Sen kom både bild och två videoklipp där han stolt visade upp både medaljer och nummerlapp (de kommer dock inte med här… de får ni föreställa er på egen hand).

********************

Men vad blev jag gladast över, det är frågan?
Blev jag mest glad över att Olle själv var glad över att han fick vara med och springa tillsammans med tusentals andra?
Eller blev jag mer glad över att se honom värma upp på en film och sedan stolt tala om att han ska visa medaljerna för pappa på nästa film?
Eller är blev jag gladast över att Olles assistent på korttids tog sig tiden att skicka dessa mms/filmer till oss här hemma?

Vet inte vad som var bäst?

Men oavsett vad jag tyckte så var Olle glad igår, det är stensäkert!
Jag väntar med spänning till eftermiddagen då både Olle, iPad, medaljer och nummerlapp kommer hem, då ska vi titta på bästa löparkillen tillsammans på iPaden!

Publicerat i Fritid, korttidshem | Lämna en kommentar

Jag planerade ju så väl i februari…

I februari, när mörkret låg som en matta över Uppsala satt vi och planerade sommaren. Vi lade in veckor för semester, läger, resa till mormor, ändrade korttidsvistelser mm, mm. I mars var schemat satt för assistenterna.
Behöver jag säga att vi var stolta??
Det var nog bästa resultatet någonsin!

Ändå sitter jag här idag, i varma maj och klurar över de sista detaljerna! Det tar liksom inte slut hur färdig jag än trodde att jag var…
Mejlade igår till korttids angående Olles vistelsetider. Har vi samma tider, de och vi? Rätt viktigt att veta att alla är säkra på när vi ska komma med Olle, eller kanske ännu viktigare, när vi ska hämta honom?

Sen är det bara att mejla biståndshandläggaren och ansöka om ett par extra dygn. En formalitet via mejl men ändå nåt vi inte får missa.

En stor ändring är ett läger som inte blev av, Olles RBU-läger. Efter några år på sommarläger med RBU räknade vi kallt med att skulle kunna Olle gå en vecka tillsammans med dem. Men det blev inställt. Så trist!
Så nu är frågan, vad vill Olle göra, vara på fritids i välkänd miljö (ja, förmodligen), vara ensam hemma medan syrrorna är på egna läger, (nja… inte så värst kul!) eller vara med på något helt annat läger utan kompisar (nja…, kanske kul men ändå kanske inte lika kul som fritids?).

Så nu får vi fundera igen, tänka oss in i Olles lilla värld, vad hade han valt om han hade kunnat välja själv?

Bara Olle får ett minst ett lika roligt sommarlov som syrrorna så är vi nöjda, rättvist ska det vara eller hur?!?  :-D

Publicerat i en vanlig mamma, ledighet, logistik, planering, möten, planering | Lämna en kommentar

Den fick mig att le lite…

Låten som fick mig att le under träningen…

En gullig låt måste jag säga! Kanske inte den bästa men en klart glad låt! Kanske den får dig också att le, vem vet?

 

Publicerat i glädje | Lämna en kommentar

Endorfiner och glädje…

Efter en lång tid av trötthet blir man inte pigg i en handvändning, det går långsamt att hitta tillbaka, det går upp, sen går det ner för att stunden efteråt gå upp lite igen. Två steg fram sen ett tillbaka…

Förra veckan tränade jag, eller snarare försökte träna. Det slutade med att jag nästan inte kunde hålla tillbaka tårarna där jag stod och hoppade till musiken.

En vecka senare försökte jag träna igen i måndags kväll, samma plats, samma tid, men med ett helt annat resultat. Redan första låten fick mig att le, sen rullade de in i kroppen: endorfinerna! Det som gör att jag mår så bra, det som gör att jag måste fortsätta träna, det som ger mig ork. Mitt där under träningen när jag fick ta i för att t ex ligga i omvänd planka (när man ligger på rygg men bara har hälar och armbågar i golvet, urjobbigt, jag lovar!) kände jag att allt bara lättade, livet är ju fantastiskt trots allt! Allt kommer att bli bra!

***********

Dagen efter (igår) hade jag dessutom förmånen att träffa två mammor med nästan samma livssituation som jag har, båda med en vardag som kräver det lilla extra både av dem själva och av hela deras familjer. Behöver jag säga att vi pratade??
Ni kan nog ana hur det gick till när vi pratade nästan oavbrutet i flera timmar om livet, vardagen, sommarsemestrar och allt annat mellan himmel och jord. Sent omsider satte jag mig på bussen, mätt och belåten på alla sätt åkte jag tillbaka till mitt lilla radhus och min lilla familj…

***********

Hemma låg Olle och sov lugnt och fridfullt med sin BiPAP i sitt rum, resten av familjen sov också djupt. Jag satte mig ner och pratade lite med nattassistenten om vad som hade hänt sen hon sist jobbade. Hon hade varit borta rätt många nätter, det var ett kärt återseende. Orkade till och med läsa lite innan jag somnade med boken i handen och lampan tänd…

**********

Idag ska jag försöka hålla kvar glädjen, vem vet, kanske det blir en bra dag även idag? Idag laddar jag inför mina jobbdagar på min skola med mina små elever. Idag är det även dagen då alla kartonger med gamla saker ska ut till garaget inför lördagens loppis. Jo, på lördag är det dags att ”loppa” tillsammans med min kära syster. Då ska allt gammalt bort, ge plats för ny energi i både min kropp, själ och mitt hus!

Nu kan det bara bli bättre!

 

Publicerat i förändring, gemenskap, glädje, Känslor, stress | 2 Kommentarer

23 nätter på en månad…

Någon har säkert trott att jag har dött?

Eller slutat blogga?

Eller varit på semester?

Svar, jag har varit trött! Innerligt trött!
Hela min kropp har sagt ifrån, orken har sinat helt, jag har känt mig som en kanna vatten som långsamt bara runnit ut i springorna i ett golv…
Spännande hur det känns när hjärnan slutar att fungera när man är helt uttröttad, den tar inte in något, kan inte räkna ut något, det som annars är lätt som en plätt, kanske som en liten pulkbacke känns plötsligt som att bestiga Mount Everest.

Orsak?
Jag räknade precis igenom hur många nätter jag (och M) jobbade med Olle mellan den 21 mars till 2 maj, en månad och en dryg vecka:

Det blev 23 nätter!
Du läste rätt, tjugotre nätter har vi haft Olle. En stor del var självvalda nätter då vi tog Olle själv pga Åreresan, då hade vi endast med dagassistans. Men utöver det har det varit sjukdomar och andra ledigheter.

Normala månader har vi Olle max sex nätter på fyra veckor, en viss skillnad alltså.

Jag kan inte påstå att jag är tillbaka igen på 100% ännu men på något vis känns det lättare?
Kanske för att jag har fått sova några nätter på rad?
Förmodligen…

Publicerat i assistans, assistenter, en vanlig mamma | 1 Kommentar

Jag vill ha mer lov, men då ska det vara ett ”riktigt” lov!

Efter ett lov på tio dagar borde man vara utvilad. Men för att vara utvilad måste man ha varit ledig.
Jag har jobbat mer än heltid under lovet, Olles assistenter har varit sjuka så det har inte funnits något annat alternativ än att vikariera för flera (!) assistenter. Det blev åtta nätter, åtta kvällar, tre heldagar, plus en massa andra små tider mellan alla pass.

Till detta har Olle inte sovit sin bästa skönhetssömn precis, vilket innebär lite för lite sömn…
Behöver jag säga att jag är trött?

Igår åkte Olle på korttids, nu har jag tre dygn på mig att sova ikapp, få mindre svarta ringar under ögonen och framför allt bli lite gladare. (Det sistnämnda skulle nog familjen uppskatta. ;-) )

Synd bara att det är jobb imorgon, jag hade gärna haft lov ytterligare en vecka, och då menar jag riktigt lov där jag får sooovvvvaaaa länge och oavbrutet!

Publicerat i andningssvårigheter, assistans, assistenter, avkoppling, ledighet | Lämna en kommentar

Kamouflageteknik på ”hög” nivå!! (Rättare sagt på andra och tredje våningen…:)

På pappret har vi påsklov men jag vet inte om det stämmer riktigt det där med ”lov”? Barnen är hemma, är lediga och läxfria men jag känner mig inte vidare lös och ledig?

Kan det kanske bero på att jag trots lov haft:

  • Möten med arbetsledare och assistent
  • Möte med permobil-tekniker
  • Vikarierat i mängder pga sjuka assistenter = extra jobb med Olle, (det verkar gå en rejäl snuva just nu, kanske en försenad influensa?)
  • Ett hus som alltför långsamt återgår till normal funktion, numera är kaoset förflyttat till övervåning och vind, jag kör med slags skott-teknik, skottar mig långsamt uppför i huset. Det är en rätt bra kamouflage-teknik om jag får säga det själv, de enda som inser omfånget av kaoset är Olles assistenter och alla de barn som kommer och hälsar på men vanliga vuxna får vackert stanna nere på nedervåningen. Och då är allt löst, för barnen stökar ju på rätt bra själva och märker inte det hela så mycket och assistenter har tystnadsplikt.
    Smart va?!?
  • Tvätt i mängder (dessa årstidsbyten är inte att leka med…) men all tvätt är kvar på nedervåningen tyvärr, så långt sträcker sig inte min skottningsmetod…
  • Sen har vi haft försäljning av kyl, frys, skoskåp, skafferi mm, mm, där alla ringer och vill pruta! Men nu är det bara ett skafferi kvar, har gått ner i pris, så vill du köpa ett rätt fint skafferi mejla genast!
  • Till sist: det är påsk snart, rättare sagt om två dagar. Dottern laddar inför blåkullafärd och äggletning, och idag ville hon påskpynta mitt i kaoset. Jag fick äran att kliva över allt jag har ”skottat” upp till vinden och tänka sig, under allt annat fann jag mina små påsklådor och nu står det tuppar och hönor lite här och var. Till och med busken utanför huset fick bli piffad med lite fjädrar. Inte illa med rosa fjädrar ;-)

Olle då? Jo, han har nog äntligen blivit lite friskare efter två veckors rejäl förkylning och inflammation i höften (nu förstår ni nog varför våra assistenter är sjuka?)
Han sitter numera och tjoar precis som han brukade göra innan snuvan, svarar på allas frågor när vi minst anar det, kommer med tydliga inlägg om vad han tycker om allt och alla på sitt lilla Olle-vis, han har alltid nåt att säga bara han är frisk, det är helt klart!
Förmodligen laddar också han inför torsdagen då det är dags att gå påskkärring eller snarare påskgubbe.
Fast det där med godis är rätt överreklamerat enligt honom.

Publicerat i anpassning, assistans, assistenter, avkoppling, en vanlig mamma, Teknik | Lämna en kommentar

Lycka är självstängande lådor…

Nu är det så där igen…

Nu har allt hopat sig i livet. Normalt sett räcker det om jag lägger till en pinal extra i agendan för att stressen ska öka. Den här gången var det en stor pinal extra; renoveringen av kök och vardagsrum.
Plus Åre-lägret, en resa som nästan är som en hel expedition när man packar till Olle inför avresan.
Plus handbollskupp (Irstablixten i Västerås!) för båda flickorna vilket medförde att kaoset i huset bestod trots en hel ledig helg…

Erkänner att det varit lite väääl mycket att göra, men vi skönjer nu långsamt lön för all möda: ett nytt kök! Idag lyser köket så vackert i all sin prakt, för oss som levt med trasig lådor och skåp som inte gått att stänga är det en dröm.
Lycka kan faktiskt översättas i självstängande lådor!

Men resten av huset är smått kaotiskt, byggdammet ligger kvar på väl valda platser (Ni som har haft slipdamm vet vad jag pratar om…) och det har blivit en himla dominoeffekt när vi nu försöker återställa ordningen. Ingenting är som det ska, ett skåp står på annan plats, innehållet i det har flyttats till ett annat ställe, medan nya skåp har kommit till på andra platser…

Behöver jag säga att ingen numera vet var någonting finns?

För att inte tala om alla väskor som efter en vecka inte har kommit upp till vinden efter Åre-resan. De är tomma men ingen har placerat dem på ursprungsstället… Tänka sig hur det kan bli?

Men den smala korridoren eller snarare tunneln som fanns på övervåningen förra veckan, den som gick mellan alla staplade stolar och fåtöljer är borta!
I och för sig är möblerna ersatta av en massa annat skrot men den meterhöga tunneln är borta!
Det ljusnar!

*************************

Lycka?

Vad är lycka förutom självstängande lådor?

Kanske att få höra Olle uttrycka vad han gjort i skolan med mer än ett ord? Häromdagen tecknade han fyra ord! Lycka på hög nivå!

Kanske att få jubla när äldsta dotterns lag klarar sig vidare till B-final i handboll? Jag såg inte slutspelsmatcherna tyvärr men blev lika glad ändå.

Kanske att få sitta och titta när både Olle och lillasyster dansar med sina respektive dansgrupper på Uppsalaflickorna Våruppvisning? Se Olle stolt dansa till ”Havet är djupt”, det finns inte mycket som slår den showen inte!

Eller framför att;
kanske är det största lyckan när man inser att det går utmärkt att äta micromat under en vecka innan köket kom igång! Behöver du tips på god snabb-mat; mejla! ;-)

Publicerat i anpassning, blandat, förändring | Lämna en kommentar

Minnen från ett soligt Åre…

På Åreskutan, Olle redo för härlig skidåkning med skidläraren Victor.

 

Olle på väg upp i liften, åker på egna ben, eller skidor kanske man skulle säga...

 

Grillkorv till lunch, Olle han dissade både korv och sol till förmån för iPaden...

 

Middag med alla andra på lägret i restaurangen, lyx på hög nivå att få äta god mat, slippa disk och matlagning! (Olle? Ja, han pausade så klart med lite film, ni ser honom strax bakom sin iPad...:-)

 

Skidläger kallas det visst, men det var kanske snarare är ett badläger? Efter varje skiddag var det nämligen obligatoriskt badstund (läs: bad för vår familj) i pool, bastu och jacuzzi. Alla har inte lika idoga badande barn som vi har.

 

Sista dagen i skidbacken, sista dagen strålande sol (vi hade lyckan att få sol i hela sex dagar av sex möjliga). Nu körde vi Olle i sitskiin på egen hand, inte lika fort som Victor men Olle var nog rätt nöjd ändå.

 

En vecka var snart till ända, intensivt värre, aktiviteter från morgon till kväll, precis som vanligt alltså men ändå såååå underbart! Vi är nog inte särskilt utvilade fysiskt men psykiskt är vi väl påfyllda av både sol, skidor, umgänge med både vänner och vår egen familj. Vi längtar redan till nästa år!

***********************************

Tack Totalskidskolan och RBU
för att ni fixar och ordnar allt så bra för våra barn.

Utan er = ingen skidåkning för hela vår familj = ingen möjlighet för oss att vara ”som alla andra” i skidbacken.
Än en gång: TACK!
Ses om ett år igen om inte förr.

 

Publicerat i anpassning, avkoppling, gemenskap, läger, ledighet, RBU, semester | 2 Kommentarer